Mars 10, 2009 19:30:41
Tider som dessa, då man har en tenta att brottas med har en märklig bieffekt. Åtminstone på mig. Jag kommer nämligen plötsligt att tänka på alla saker jag vill/kan/borde göra istället för att skriva tenta (som att blogga..). Idag t.ex. var jag på badet på Frölunda kulturhus och simmade konstant i en timme. Kände mig väldigt duktig! Jag har i alla tider varit väldigt anti det där med att träna. Inte så att jag inte har förstått nyttan med det, utan snarare har jag aldrig någonsin tyckt att det är kul, vilket har resulterat i två misslyckade försök att vara med i fotbollsklubbar, och ett misslyckat försök till att spela med i en handbollsklubb (jag hann som mest spela två dagar innan jag tröttnade), samt ett otal försök att jogga och gymma. Detta var dock i mina yngre dagar. I dessa dagar däremot har jag mer och mer kommit till insikt att jag inte blir yngre. Inte så att jag är så fruktansvärt gammal, men jag är väl i någon sorts övergångsålder där det mer och mer är upp till mig själv att bestämma över mitt liv. Fram till för inte så fruktansvärt länge sen hade jag mina föräldrar som hade ganska stort inflytande på min vardag. Det var ju några år sen det var så i stor utsträckning iofs, men insikten att det förhållandet är på väg bort är något iallafall jag insett först i efterhand när jag ser tillbaks på det. Jag har såklart alltid varit omgiven av vuxna på många sätt, det har varit föräldrar, släktingar, lärare, grannar, och överhuvudtaget personer man möter i olika vardagssammanhang. När man är liten ser man detta som en extremt naturlig del i vardagen, såklart. Men nu börjar jag inse att jag själv börjar bli en såndär ”vuxen” typ, och att det mindre och mindre blir en såndär ”jag och dom”-situation. För ett barn är ju en vuxen person något av en auktoritet, eller vad man ska säga. Men det börjar suddas ut nu, eller snarare är den linjen så gott som utsuddad.
Som jag sa så är man som liten alltid omgärdad av vuxna, och man har sett vuxna nästan som en annan ”ras” med människor. Denna ras börjar jag som sagt bli en del av, med allt vad det innebär.
Jag vet inte riktigt varför jag skrev det där, men jag antar att jag ville få det ur mig av någon anledning.
Åter till det jag började, nämligen simningen. En källa till både frustration och mer positiva saker med mig själv är att jag har en tendens att tänka väldigt mycket på många saker. En dag lånade jag t.ex. ut bilen till min flickvän för hon skulle iväg ganska långt. Saken var den att hon inte har kört så jättemycket sen hon tog körkort, och hon har inte kört mer än ett par hundra meter totalt med den bilen. Så jag tänkte att vi skulle köra en stund tillsammans så jag kunde berätta lite om hur just den här bilen funkar osv, eftersom olika bilar beter sig på olika sätt. Vi hann inte köra mer än ett par minuter innan hon var tvungen att åka. Det började snöa som fasen och iväg körde hon. Då började jag såklart tänka en massa ”borde jag verkligen ha lånat ut bilen i det här vädret? Tänk om hon kör av vägen? Hur ska jag kunna leva med mig själv” Såna halvfåniga paranoida tankar fick jag. Antar att det är ganska vanligt iofs.
Men fördelen med att tänka alldeles för mycket på saker har jag i vissa fall vänt till något positivt, som idag med simningen. Jag har som regel för mig själv att simma MINST en halvtimme, men helst typ en timma. När jag ligger där och simmar så brukar jag då jag närmar mig en halvtimme tänka ”vad har jag för ursäkt att inte simma i 40 minuter?” Då ser jag till att övertänka på det, för jag vet att jag inte kommer komma fram till någon ursäkt till att jag inte skulle simma i 10 minuter till. När jag har simmat 40 minuter så tänker jag ”vad har jag nu för ursäkt att inte simma 10 minuter till? Även då ser jag till att övertänka tills jag inser att jag inte har någon ursäkt… Fördelen med att övertänka är att jag annars lätt kommer fram till typ ”det finns ingen anledning att simma mer, 10 minuter mer eller mindre gör varken till eller ifrån”. Det ligger på ett sätt sanning i det. I det stora hela tror jag inte att det spelar särskilt stor roll. Men samtidigt är det liiite nyttigare att simma i 10 minuter till… När jag kommer till den insikten så finns det ingen anledning att inte fortsätta simma, så därför gör jag det. När jag kommit till en timme så börjar min nacke verka av att jag hållt den i samma vinkel i vattenytan under simningen, och det är anledning nog att gå upp. Resten av dagen känner jag mig duktig av att ha rört på mig lite.
Jag har en del annat jag kan skriva om simning, men jag tar det nästa gång eftersom jag inser att det är jobbigt för er (alla noll personer) som lyckas klämma er igenom mina blogginlägg.
Så. Ja. Jag har en tendens att skriva mycket. Tror det har att göra med det där med att jag tänker ganska mycket på saker och ting i vardagen, hur det hänger ihop med andra saker och vad det får för andra förgreningar av tankar.
Om det mot förmodan är någon som har lyckats klämma sig igenom dett blogginlägg så kan jag inte annat än att gratulera!
Nästa gång ska jag nog också skriva lite mer om varför jag skriver dessa mastodont-blogginlägg. Speciellt i dessa tider då micro-bloggning märkligt nog är så populärt.
Ha det bra, hej!
